Vissa saker är mig helt enkelt för främmande och avlägsna för att jag skall kunna relatera till dem annat än på ett intellektuellt plan. Det gör mig melankolisk och upphetsad på samma gång
Idag har jag lyssnat igenom alla Cute is what we aim for-låtar jag aldrig tagit mig tid att lyssna på tidigare. Jag fastnade aldrig riktigt för dem, men jag inser nu att vissa grejor är riktigt bra, men väldigt främmande för mig. Sure, de skriver om samma saker som alla andra, men det känns ändå som att det är killar som har väldigt annorlunda uppväxtshistorier än vad jag har.
Till sist, ett citat som är ganska nedslående om det är sant. Vaddå det kan inte läras ut? Det måste ju gå! Skall jag behöva leva med mitt urusla kroppspråk hela livet? :-/
Body language is something that you learn
And you just can’t get taught
We’ll never get caught
Body language is something that you feel
It’s just too real to be concealed
Body language is something that you learn
And you just can’t get taught
We’ll never get caught
Cute is what we aim for - Finger, twist & split (The same old blood rush with a new touch, 2006)
